Imorgon fyller Ellioth 1 vecka

Nu har vi haft Ellioth i en vecka, känns så här långt helt fantastiskt. Både pappa Magnus och jag har svårt att sätta ord på våra känslor. Vi kommer på oss själva med att bara sitta och titta på honom och hans minspel. Svårt att förstå att vi har kunnat skapa något så underbart vackert och fint.

Förlossningsberättelsen kanske några är nyfikna på. Ska försöka återberätta i stora drag.

Natten mellan måndag och tisdag(12-13/7) sov jag inget alls, det var varmt och klibbigt i sovrummet trots den nyinköpta fläkten som surrade. Runt kl 03.30 kände jag hur jag plötsligt började bli yr och illamående. Tänkte att det säkert var pga värmen och förväntade mig att det skulle gå över. En timma senare kände jag fortfarande ingen förbättring och valde då att väcka Magnus för att berätta att jag inte mådde bra. Slog en signal in till förlossningen och de ville att vi skulle komma direkt.

I förbifarten tänkte jag att det är bäst att ta med den packade väskan utifall att vi inte skulle komma hem igen. Kalla det magkänsla eller kvinnlig intuition.... :o)

Inne på förlossningen gjordes kontroller, såna vi tidigare gått på. Det visade sig att jag hade mycket högre halter av proteiner i urinen samt att mitt blodtryck låg på 180/110. Läkaren beslutade om inläggning och ev igångsättning senare i veckan.

Vi hade ju sedan tidigare en bokad tid för ultraljud den här tisdagen, och den visade sig senare vara avgörande. På ultraljudet upptäcktes att Ellioth inte växt så mycket man önskat sedan förra undersökningen, endast ökat ca 200 gr på 2 veckor. Uppskattad vikt var 2417 gr när han egentligen borde ligga på ca 3100 gr. Flödet i navelsträngen hade dessutom försämrats så när läkaren senare kom in till oss för att berätta att igångsättning av förlossningen skulle ske direkt blev vi lättade.

Kl 13.26 kom så läkaren och barnmorskan in för att undersöka livmodertappens mognad, fick då veta att jag redan då var öppen 3 cm. De petade hål på fosterhinnorna för att få igång värkarbetet och vid 16-tiden hade värkarna satt igång på allvar. En timma senare var jag öppen 5 cm och då var värkarna inte längre hanterbara med hjälp av profylaxandning. Jag bad om epidural-bedövning och när den väl börjat göra nytta (ca kl 18.30) kändes allt helt okej igen. Vi pratade och skrattade och hade det allmänt behagligt i några timmar. Barnmorskan tog därefter beslut om att sätta ett värkstimulerande dropp på mig för att få fart på förlossningen igen. Så vid 20.45 kände jag att allt tilltog igen, men på ett helt nytt sätt. Vaggade av och an i gåbordet på rummet samtidigt som Magnus gav mig avledande massage i korsryggen. Fram till ca 21.30 gick det jättebra, då den nya barnmorskan som gick på sitt pass undersökte mig var jag helt öppen och slutfasen av förlossningen var igång. Äntligen tänkte jag, nu har vi bara upploppet kvar!

När så krystningsvärkarna kom straxt efter kl 22 kände jag att nu ger jag järnet för han ska ut nu!

En helt obeskrivlig känsla när han så kl 22.26 ploppar ut och lyfts upp på min mage... bara det skulle jag kunna göra om igen - så underbart.

Så här i efterhand är vi jättenöjda med hela förlossningsförloppet. Känns som jag fick en helt perfekt förlossning med ett perfekt litet gossebarn som resultat.

Magnus det här måste vi göra om!!!