Jag är så otroligt tacksam!

Av någon anledning fick jag idag flashbacks från den dagen då Socialsekreterarna var hos oss för intervju inför vår adoptionsutredning. Mindes frågorna som handlade om barnuppfostran och sådant. Vet att jag var otroligt nervös inför det och tänkte att det är bäst att fundera ut några bra svar på dessa frågor. Svar som skulle låta bra i sekreterarnas öron så de tyckte att vi lät som bra förebilder för att bli adoptivföräldrar.

När jag tänker tillbaka på det idag så känns det konstigt. Jag menar här sitter Magnus och jag med ett biologiskt barn och vi har ännu inte funderat något alls på barnuppfostran. Det känns som att de faller sig så naturligt på nåt sätt varefter Ellioth växer. Men då, i adoptionsutredningen, så upplevde jag inte att sånt skulle "falla sig naturligt" utan det kändes mer konstlat och som att vi var tvungna att sätta upp någon sorts barnuppfostrans-plan efter konstens alla regler.

Märkligt vad livet och ens tankar o funderingar kan förändras bara för att vi fick ett biologiskt barn. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över detta under som skedde oss när jag blev spontant gravid. Även om vår lilla gosunge nu imorgon blir 6 månader så har vi fortfarande svårt att förstå att han kommer från oss, vårt eget kött o blod!

Blir precis varm i hjärtat när jag ser på honom och han ler tillbaks, att han en vacker dag kommer säga "mamma" och "pappa" till oss - gud vad jag längtar efter att få höra det. Vår älskade lilla mirakelunge.