Nu när det har gått ett tag tycker man ju att det bör gå upp för en att man är förälder... Men icke för oss. Vi har så oerhört svårt att greppa att vi är föräldrar till en alldeles underbar liten pojke. Detta är säkerligen ingen unik känsla just för oss, så tror jag att alla känner efter att ha fått sitt första barn. Det är så lätt att tänka framåt i tiden som om det bara kommer vara Magnus och jag (som det alltid varit) - typ nästa sommar. Men så kommer jag på mig själv med att tänka "just de ja, vi har ju Ellioth oxå".Snälla ni som läser denna blogg och som har erfarenhet av ett eller fler barn - är det normalt att tänka så här? Att man liksom 'glömmer bort' att ens barn finns och kommer finnas kvar lång tid framöver.
Jag fick för mig att vi känner så här bara för att det inte fanns i vår värld att vi ens skulle kunna få barn. Vi hade ju liksom bearbetat och accepterat vår barnlöshet vilket medgav att vi raderat tankarna på att det en vacker dag kanske "lossnar" även för oss. Det händer att man läser om andra par som försökt få barn i flera år och som det plötsligt lossnar för. Inte trodde väl vi att det skulle hända oss.
Jag vet att jag 'tjatat' om detta tidigare i nåt inlägg - men det är så fruktansvärt ofattbart och ogreppbart för oss. Det känns som om allt bara är en dröm och att bebisen som ligger i vaggan i vårt sovrum bara är en lånebebis som vi snart ska lämna tillbaka till dess rätta föräldrar. Jätteskum känsla som är oerhört svår att beskriva och kanske ännu svårare för er läsare att förstå - såvida det inte är en helt normal känsla för alla förstagångsföräldrar?!
4 kommentarer:
Malin, när jag läser din blogg så kan jag förstå dina,era känslor för vi, farmor och farfar, känner någorlunda på samma sätt. har faktiskt inte kännt så här inför de andra barnbarnen, Tror att det beror på er strävan och önskan om ett eget barn och om tanken att inte detta skulle lyckas.Den kännslan har även funnits hos oss, märkligt.Andra föräldrar som upplevt det ni upplevt tror jag känner på samma sätt, Men i vanliga fall, där inga kompligationer funnits tar man det mer lite för givet, men visst det det är ett under i alla fall. Hoppas någon kommenterar bloggen som du, ni kan få dela era känslor med och som varit med om samma sak. Lilla Ellioth är alldeles för underbar! Kram på er.
Hej! Jag kan nog inte förstå era känslor eftersom vi inte haft de problemen. Men det där med att komma på sig själv med att man är en mer i familjen drabbade oss för ett tag sen...Hela familjen åkte till Janne banan för att shoppa lite och när "alla" klivit in i entren och förbi kassan vänder jag mig om och ska säga något till Daniel och uppmärksammar jag att det känns tomt och skriker av ren rädsla inför allt folk. Melle då var är han????? Jo han hade vi glömt att ta ut ur bilen så han satt kvar där själv...Det var en sådan känsla som ni beskrivit...Kram
Rörande läsning. Men rent logiskt kan det nog vara så som du säger, att man vid infertililtet ställt in hela sin tillvaro på att acceptera sin barnlöshet, och jag kan nog tänka mig att eftersom det tar tid att ställa in hjärna och sinne på det, tar det nog tid att "ställa om" hela sitt medvetna system till detta underbara som nu har hänt. Ni ÄR inte barnlösa!
Bara du inte går omkring och har dåligt samvete, det har varit en ren överlevnadsinstinkt från er sida, och betyder inte alls något negativt idag. Ellioth kan inte ha fått bättre föräldrar än er. KRAM!
Känner igen att det är ofattbart stundtals att man lyckats få ett eget barn...precis som du skriver så "glömmer" man ibland att man faktiskt har ett barn....
Skicka en kommentar